Han har kallats Sveriges enda riktiga rockstjärna och en nationalhjälte på gitarr. Trots att han varit aktiv i flera decennium stannar Conny Bloom aldrig upp, och i mars 2020 släpptes Game! Set! Bloom, uppföljaren till den hyllade svenska debuten Fullt upp från 2016. Under 2022-2024 spelas det in nytt material igen.
– Jag tror mer på bergochdalbana än långfärdsskidor.
Conny Bloom säger det med ett skratt. Fast menar ändå allvar, eftersom han syftar på den musikaliska variation som kännetecknar hans båda svenskspråkiga soloalbum.
– Inte minst i dag tycker jag det är viktigt att man vågar ta ut svängarna. Om man inte är AC/DC tror jag inte folk vill ha en platta som låter likadan rakt igenom.
I slutet av 80-talet slog han igenom med bandet Electric Boys, som med sin funkiga hårdrocks-pshychedelia landade gruppen en plats på amerikanska Billboard-listan och succé världen över. Bloom var även gitarrist i stilbildande kultbandet Hanoi Rocks, som nämnts som inspiration för storheter som Mötley Crüe, Guns N’ Roses och The Hellacopters.
2016 släpptes Fullt upp – solodebuten på svenska som överraskade. Den tokhyllades av svenska musikpressen och Connys unika sätt att berätta historier på sattes i fokus. Paralleller drogs till Pugh Rogefeldt, Dungen, Lou Reed och The Doors, och gensvaret gav mersmak för Conny som började jobba på en uppföljare.
Det råder ingen tvekan om att soloplattorna på svenska har inneburit en sorts vitamininjektion, även för en luttrad rockveteran.
– Det känns som att en ny dörr har öppnats för mig att göra en annan typ av låtar. Musik som kan stå för sig själv även när den är väldigt nertonad eller som bara är baserad på en bra låt snarare än något som måste ha arenarockvolym, vilket så klart kan ha sin charm men det gör jag ju redan med Electric Boys.
På sina svenska album tar han ut svängarna rejält-både i text och musik. Conny säger att han i sitt skapade främst utgår från sin egen musiksmak.
– Den ende låtskrivare jag känner att jag hänger ihop med lite grann var Pugh. Tidiga Pugh. Hade jag inte hört ”Dinga linga Lena” och de där grejerna när jag var ung hade jag kanske inte gjort någon svensk platta över huvud taget, för mig var det beviset på att man kan göra rock på svenska och ändå få det att låta coolt.