Ale Möller – XENO MANÍA

Om artisten

XENO MANÍA – LUSTEN TILL DET FRÄMMANDE

Ale Möller har alltid haft förmågan att med ett nyfiket och öppet sinne plocka fram unika röster i musiken, både när han verkar i internationella kretsar eller på hemmaplan. Det Möllerska soundet lockar lyssnaren att öppna nya dörrar. I rollen som estradör, musikant, kompositör, professor och inspirerad föreläsare fortsätter Ale Möller att utmana och expandera musikens gränser.

Det som började som ett beställningsverk från Sveriges Radio har nu landat i det albumet och musikkonstverket XENO MANÍA. Ale Möller har tagit fasta på inspirationen från fyra av sina stora inspiratörer: en grekisk amanes-sångare, en indisk baul-guru, en legendarisk dalaspelman och en riti-spelare från Västafrika.

– Tidigare har det alltid varit de fysiska mötena med spelvänner runt om i världen som fått igång mig. Men med XENO MANÍA upptäckte jag att de mötena allt oftare sker inuti mitt huvud. Många av mina stora inspiratörer lever ju inte längre, men känns ändå så oerhört närvarande. Det blir lite som att jamma med de som inte längre finns!

Med dubbla slagverk, blåsarsektion och nyckelharpa som blandar sig med Ales alla udda instrument skapas en egen klang. Det här niomannabandet är noga utvalt av ciceronen Ale, där varje medlem är ett starkt namn med en egen karriär. Här finns det som är signifikant för Ale Möllers konstnärskap: Ales musik blir aldrig mainstream och han lyckas kombinera det traditionella med det nya och angelägna.

—————————

Ale Möller (div instrument)
Jonas Knutsson (saxar) och Klas Toresson
Anna Malmström (klarinetter)
Johan Graden (piano/keyboard)
Karin Hammar (trombon)
Erik Rydvall (nyckelharpa)
Felicia Westberg (bas)
Liliana Zavala (percussion)
Robin Cochrane (percussion)

Ale om albumet XENO MANÍA:

Jag har rest mycket med min musik och jag förundras ofta över hur starkt vissa musiker jag mött lever kvar i mig. Denna skiva är tillägnad fyra av dessa. Inte så att vi försöker visa hur de spelade, men deras förhållningssätt, deras energi och musikaliska berättarförmåga har varit viktig inspiration i skapandet av den här musiken.

Ingen av dem lever längre. Jag minns dem med glädje och tacksamhet.

GIBRIL BAH

I byn Toubab Diallow några mil söder om Dakar i Västafrika levde Gibril Bah, en mästare på foulanifolkets ensträngade fiol ”riti”. Gibril var en stolt man. Han och jag musicerade alltid som jämlikar. När jag en gång påpekade detta så sa han: ”Det är sant Ali Mullah, vi är lika. Men det finns en skillnad; du reser runt i världen, du spelar in skivor och uppträder på TV. Det gör inte jag. Jag får stanna här i byn och spela för samma människor ända tills jag dör”. Han fick rätt. Vi hade långt gångna planer på att ta honom till Sverige, men hjärtattacken hann före.

TARAK DAS BAUL

På resa i Bengalen i Indien för några år sedan mötte jag Tarak Khyapa das Baul, en andlig och musikalisk guru i de kringvandrande baulernas urgamla skrå. Men framförallt var han en musikant i nuet med en otrolig energi och närvaro. Vi samtalade länge utan att förstå ett ord av varandras språk. Vi pratade med blickar och gester, men framförallt med musik. Hans söner Kangal och Sadhu för nu hans arv vidare.

RÖJÅS JONAS

I Boda, en by norr om Rättvik i Dalarna bodde spelmannen Röjås Jonas. I början av 80-talet flyttade jag till en grannby och blev vän, och sedermera spelkamrat, med honom. Jonas var en mycket sammansatt person; på samma gång sträng och tillåtande. Väldigt seriös men också en riktig spelevink full av roliga upptåg. Hans intensiva sätt att spela sina polskor på fiolen tog ofta andan ur mig.

BARBA THODOROS

I byn Ambelas på ön Paros i den grekiska ögruppen Kykladhes bodde Barba Thodoros. Jag var strax över tjugo. Han var strax över sextio. Vi blev vänner. Barba Thodoros älskade att sjunga, men han hade ett problem. Traditionen i byn påbjöd att när någon dog, skulle man ta på sig sorgebandet och avstå från att sjunga och dansa i sex månader. Thodoros var frustrerad. Han var yngst av åtta syskon. Varje gång de sex månaderna var på väg att ta slut var det en äldre bror eller syster som dog. Han fick aldrig sjunga. En dag hyrde jag en bil och sa: ”Thodoros, vad som sjungs i en bil sent om natten får ingen i byn veta”. Hela den natten åkte vi runt bland bergen under den bleka fullmånen. Barba Thodoros satt i baksätet och sjöng ”amanes” med sin kraftfulla raspiga röst och jag satt vid ratten och rös av vällust.

Med mer än 1000 låtar noterade hos STIM och med en mängd prestigefyllda samarbeten i bagaget är han en centralgestalt på den skandinaviska folk- och världsmusikscenen och kallas ”The Godfather of Nordic folk. Utöver att vara en multiinstrumentalist av sällan skådat slag är Ale också en berättare och en filosof som på scenen lyckas sammanföra musikalisk briljans med värme och humor. Genom åren har Ale Möllers publik vuxit sig större, vilket gett honom en bred publik trots att han ofta rör sig långt utanför ”den kommersiella mittfåran”.

För sina många banbrytande projekt har han, som enda skandinav, tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen ”Folk Alliance Lifetime Achivement Award”, ett pris som han delar med bland andra Joni Mitchell, Bob Dylan, Harry Belafonte och Joan Baez. För sina många banbrytande projekt har han, som enda skandinav, tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen ”Folk Alliance Lifetime Achivement Award”, ett pris som han delar med bland andra Joni Mitchell, Bob Dylan, Harry Belafonte och Joan Baez. Ale har även erhållit Sir George Martin priset för sina insatser att inspirera yngre musiker att upptäcka mångfalden i musiken.

– Ett halvt sekel på scenen… Det är klart jag funderat över vad som drivit mig i alla år. Framförallt har jag alltid blivit stimulerad och upprymd när det är något jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig xenoman! Andra är på ett annat sätt och blir obehagliga till mods. Jag tror inte att man skall moralisera om detta. Moralisera skall vi däremot göra när politiska krafter exploaterar xenofobi och gör politik av den, säger Ale.